Söndag inför en kommande vecka

De senaste dagarna har varit tunga och kroppen väger bly.
Tankarna är många och jag kämpar för jag skall aldrig någonsin fly härifrån.

Jag har bestämt mig nu, det finns inte några val. Jag skall inte avbryta någonting,
utan fullföljer som vi planerat.
Jag är orolig - eller nej, inte orolig utan totalt förkrossad, men som jag (måste) tänka: det får gå som det går.(Tänk om jag bara kunde tänka att det kommer att gå bra!)..
Står jag så står jag ,faller jag, så får jag väl göra det.

(Hellre ett planerat genomförande än ett misslyckat försök).

Jag kan sluta precis när jag vill

Natten till Onsdag

Dag har blivit till kväll, och kväll har nu runnit ut till natt.
Jag sitter här,ensam, med så mycket tankar och så otroligt många känslor,
jag ljuger om jag säger att jag mår bra, att jag är okej. För det är jag inte längre.

Det är jobbigt igen. Jobbigare än vanligt.

Och jag är så ledsen - fast jag kan inte svara på varför, jag kan inte peka ut någonting och svara " att därför är jag ledsen". Om det vore så enkelt, då skulle jag inte längre vara ledsen, jag skulle fokusera på att arbeta bort just dendär "elaka ledsna biten" och sedan slippa skiten.
Men det går inte.
"Den elaka ledsna biten" är inte en elak bit, utan miljontals små bitar, som växt sig stora och flyttat in till mig, in till mitt huvud och min själ.

Det är så jobbigt, jag har arbetat och slitit hårt för att kunna stå på benen igen, efter att jag föll och slog mig så fruktansvärt hårt för några år sedan.
De fungerar nu att gå på igen,men det är knappt ibland, som nu, som ikväll.
Jag blir så ledsen och uppgiven, varför är det såhär, varför måste det vara såhär!?

Jag försöker och ger 100 % men, allting tar en sådan enorm tid,
(* jag vill ju må bra och kunna leva här och nu! - Inte när jag är 85!).

Jag är ensam när allt kommer till kritan, jag har fantastiska och undebara människor i min omgivning, de ger mig hopp och kraft till liv och de är andledningen till att jag orkar finnas till!
Så varför skriver jag då att jag är ensam!?
- Jo med alla dessa tankar, känslor och detta eviga krigande till mig själv ( Tack snälla Thåström för Imperiets "Kriget med mig själv!") så är jag totalt ensam!
Jag börjar bli van nu, mediciner har ingen större effekt på mig, troligvis därför att de inte kan radera liv. Och min ångest kommer därför att jag lever!
Och har levt en massa pissiga år innan jag vaknade upp och insåg att " dethär är fel,såhär kan det inte fortsätta" ...ja, riktigt så enkelt var det ju inte, Jag försökte väl hänga mig och det var då jag tvingades till hjälp, den hjälp jag nu idag ger mig in i till 99% för jag vill ju innerstinne leva, är bara så trött på att må såhär.

Jag lovade mig själv i det inlägg jag skrev tidigare att inte lämna ut hela mig själv till er, (gör det nog snart iallafall) men nu får detta inlägg avslutas med att jag just idag fått besked om att den kraft, tid och energi som jag verkligen kämpat med att hitta, alla timmar jag har tvingat mig själv att bli utsatt för saker jag tyckt varit jobbiga inte varit tillräckligt! - Jag skulle mått bättre än vad jag gör nu,jag skulle varit längre.
( enligt deras tro mådde jag bättre än vad jag i själva verket gjorde när detta startade, visste väl inte själv heller hur jag mådde,eftersom allting alltid pendlar så förbannat mycket i min värld.
Jag sitter nu med ett val om att fortsätta öka antalet timmar, leta mer krafter och kämpa i ett halvårtill, eller att helt lägga ner, istället fortsätta jobba med själen och hoppa på ett helt nytt år framöver.

Det är jobbigt,jag kan inte bestämma hur jag ska göra, försöker vrida och vända på allt, men det är så svårt.Hur jag än gör känns det som att jag misslyckats. (som att jag alltid gör det!)
De säger att jag INTE får se det så, att jag gör allt jag kan, men det är så lätt att klandra sig själv när inte någonting fungerar som man vill!

Dags att försöka fånga några timmars sömn, kanske har man tur!