De senaste dagarna har varit tunga och kroppen väger bly.
Tankarna är många och jag kämpar för jag skall aldrig någonsin fly härifrån.
Jag har bestämt mig nu, det finns inte några val. Jag skall inte avbryta någonting,
utan fullföljer som vi planerat.
Jag är orolig - eller nej, inte orolig utan totalt förkrossad, men som jag (måste) tänka: det får gå som det går.(Tänk om jag bara kunde tänka att det kommer att gå bra!)..
Står jag så står jag ,faller jag, så får jag väl göra det.
(Hellre ett planerat genomförande än ett misslyckat försök).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar