Klockan är 04:23 - jag kan inte sova,
har legat i sängen och vridit och vänt på mig, stirrat på klockan,
bäddat in mig i täcket, liten som en boll ( så liten jag nu kan bli!)..
Ingenting hjälper.
Jag är ledsen, på gränsen till arg - det är så jobbigt! ( Ni kan inte förstå!).
Jag känner mig förkrossad..söndertrasad..sviken och övergiven. jag vill inte vara kvar här!
Det var allt för inatt!
fredag 15 februari 2013
Jag i timmens minut - själen vill bort, ut!
Det är mitt i natten
- Jag kan inte sova.Jag hatar det.
Mina mediciner hjälper inte ett skit - inte som det känns iallafall!
- Jag har lovat min syster att vi ska åka pulka imorgon ( jag kommer svika - både henne och mig själv! min dotter & alla andra - som vanligt - Jag kommer banga!).
För nu mår jag dåligt igen.
Varför, varför, VARFÖR mår jag dåligt!?
Jag borde ju vara lycklig - som har så otroligt mycket!
Men ingenting fungerar !
Vad är meningen med att gå och lägga sig när man ändå kommer ligga där och gråta!?
Finns inte någonting annat att roa sig med klockan 02.00 på natten,
så drömmen vi ses väl om några timmar!
Natti, natti! <3
- Jag kan inte sova.Jag hatar det.
Mina mediciner hjälper inte ett skit - inte som det känns iallafall!
- Jag har lovat min syster att vi ska åka pulka imorgon ( jag kommer svika - både henne och mig själv! min dotter & alla andra - som vanligt - Jag kommer banga!).
För nu mår jag dåligt igen.
Varför, varför, VARFÖR mår jag dåligt!?
Jag borde ju vara lycklig - som har så otroligt mycket!
Vad är meningen med att gå och lägga sig när man ändå kommer ligga där och gråta!?
Finns inte någonting annat att roa sig med klockan 02.00 på natten,
så drömmen vi ses väl om några timmar!
Natti, natti! <3
onsdag 13 februari 2013
Hoppas på en bättre dag imorgon
Jag deppar ihop.
Nu är jag trött på dethär igen - det känns piss och pannkaka.
Jag är stressad, nervös, känner uppgivenhet, en smak av misslyckan.
(Fast jag vet att egentligen är jag kanske inte så misslyckad.
Det är dom som får kämpa sig genom livet som är de starka, de som ständigt har flytet behöver ju egentligen inte anstränga sig på sammasätt).
Ibland, ganska ofta är det jobbigt för mig att andas,- nu är det tungt.
Det finns saker som jag borde tatag i, saker jag borde få gjorda,men här händer inte särskilt mycket.
Jag tycker om tv-reklamen för något resebolag, reklamen i sig är väl inte så rolig,
det jag tycker om är när hon säger såhär " Du har kanske blivit detdär du trodde att du aldrig skulle bli, du har blivit vuxen".
Kan inte säga vad det är exakt, jag tycker bara om det, kanske därför att jag nu skall föreställas vara vuxen,
för det är jag ju, jag tar ansvar för mina handlingar, uppfostrar ett barn, finns till och engagerar mig i henne.
Det ska jag fortsätta med, det är därför jag sitter här och kämpar med att hitta andningen.
- Jag hoppas att det blir en bättre dag imorgon.
Kläder är fortfarande roligt, men idag känner jag mig som en stor,fet elefant och det känns som det mesta inte passar,
som alla häftiga jeans slutar vid storlek 42 typ.
- Hoppas somsagt på en bättre dag imorgon ( för denhär känns piss!)
/Ewelina
Nu är jag trött på dethär igen - det känns piss och pannkaka.
Jag är stressad, nervös, känner uppgivenhet, en smak av misslyckan.
(Fast jag vet att egentligen är jag kanske inte så misslyckad.
Det är dom som får kämpa sig genom livet som är de starka, de som ständigt har flytet behöver ju egentligen inte anstränga sig på sammasätt).
Ibland, ganska ofta är det jobbigt för mig att andas,- nu är det tungt.
Det finns saker som jag borde tatag i, saker jag borde få gjorda,men här händer inte särskilt mycket.
Jag tycker om tv-reklamen för något resebolag, reklamen i sig är väl inte så rolig,
det jag tycker om är när hon säger såhär " Du har kanske blivit detdär du trodde att du aldrig skulle bli, du har blivit vuxen".
Kan inte säga vad det är exakt, jag tycker bara om det, kanske därför att jag nu skall föreställas vara vuxen,
för det är jag ju, jag tar ansvar för mina handlingar, uppfostrar ett barn, finns till och engagerar mig i henne.
Det ska jag fortsätta med, det är därför jag sitter här och kämpar med att hitta andningen.
- Jag hoppas att det blir en bättre dag imorgon.
Kläder är fortfarande roligt, men idag känner jag mig som en stor,fet elefant och det känns som det mesta inte passar,
som alla häftiga jeans slutar vid storlek 42 typ.
- Hoppas somsagt på en bättre dag imorgon ( för denhär känns piss!)
/Ewelina
tisdag 12 februari 2013
Min dröm om dig.
Jag drömde om dig i natt,
dendär drömmen har jag återkommit till flera gånger idag,
den var så härlig och fin.
Du tog verkligen hand om mig,
lyssnade på mig,
höll min hand när vi gick runt på stan.
Höll våra händer mot mitt bröst,
tvingade mig ut i folkmassorna, fast jag inte ville, bara för att jag skulle se att jag kunde.
Jag har alltid tänkt att de människor man drömmer om ( när det är någon/några) som existerar i verkligheten,
att man har någon koppling till dem, att de betyder någonting för en.
men jag vet varför - tror jag.
I natt drömde jag somsagt om dig,
vi klättrade på broar långt ovanför djupa vatten och berg.
Jag var livrädd, men du fanns ju intill mig,
när någon förstörde allting,blev jag så ledsen - och någonstans där var det morgon och jag vaknade..
Ensak är säker, du betyder någonting för mig och den dagen du lämnar mig,
då det är dags att gå vidare i livet för mig,
måndag 11 februari 2013
Imorgon kanske blir en hyffsad eller bra dag!
Dagen var bra till en början. Jag kände mig helt okej och hade framtidstro,
solen lyste på min himmel.
Vi åkte upp till mormor och morfars grav på förmiddagen när vi varit inne i stan,
vi krattade och gjorde fint vid graven,Liten lade sig i snön och gjorde en snöängel,
tänk vad glad mormor skulle blivit om hon hade sett det.
Jag saknar mormor så mycket, varje dag.
Vi åkte hem och gjorde iordning baguetter med räksallad som fyllning, såg reprisen på melodifestivalen ( inte särskilt roligt, men Liten är ju tokig i Sean Banan *blä*).
En liten promenad i solen hann vi med, Liten stannade kvar ute i snön och lekte med en vän,
jag sprang in för att värma benen, som stack som små kalla nålar.
Gubben skulle sova eftersom jobb väntade, själv funderade jag på att förberedda middagen lite smått,
tråkigheter som att skära lök, fixa disken men någonstans där kom skiten över mig,¨
detta pissiga måeende.
Som en blixt från klar himmel, som om ett moln skulle explodera och börja pumpa deppigt regn över hela min värld.
Jag blev så ledsen, så missnöjd - med mig själv.
Om jag vann pengar skulle jag fettsuga magen ( låren skulle få vara, även om det kanske skulle se dumt ut tror jag, eller - njae kanske skulle suga bort dem också? ).
Så skulle jag ta laser på allt hår.
Tänkte ( tänker mycket på den) denna pissiga pco-s sjukdom. Den förstör mitt liv! - Jag menar det verkligen.
Den har gjort mig fet, lade på mig ca 20 kilo på bara några månader. Den har tagit alla mina kvinnliga hormoner och ersatt dem med detta manliga testosteron.Vilket leder till ökad kroppsbehåring - vilket jag tycker är tusen gånger värre, än denna pissiga övervikt som jag lider av varje ny dag.
Jag saknar känslan av att vara "normal viktig", att få känna sig fräsch, fin!
Nu möter jag endast en tjock, ful gris varje gång jag ser mig själv i spegeln. Jag äter mig inte tjock ( lever inte på glass, cola och hamburgare, skulle jag gjort det hade det varit enkelt, slutat äta det, rört på sig, så skulle kilona snart varit borta).
I mittfall handlar det om hormoner, blodfetter och en massa annat skräp!
Jag ligger dessutom i riskzonen för att utveckla diabetes typ 2.
* Kan det inte bara räcka någongång!?*
Jag har aldrig varit speciellt mode intresserad, utan haft på mig det som varit bekvämt, det jag trivts i , det är inte någonting jag lidit av, tvärtom det har varit jag - den jag varit.Jag har fortfarande på mig de kläder jag trivs i * bor i mjukis byxor och nopprade t-shirtar hemma*
Men nu har någonting hänt, en ny värld har öppnat sig för mig ( det låter verkligen drastiskt) men det är bara så att jag börjat tycka att det är riktigt roligt med kläder.( Mina systrar skulle nog inte tro mig nu, men jag tycker att det är roligt att gå runt i klädaffärer).
Men där kommer dendär "misslyckade känslan" så lätt in, känslan av att vara tjock och missnöjd med mig själv.
Ewelina den tjocka elefanten, den fula grisen.
* Jag försöker sluta trycka ner mig såhär!*
Jag kan tycka att det är synd att jag inte tyckte att det var roligt med kläder förr när jag var smal,nu slutar ju alla snygga häftiga kläder vid storlek 42 :( Eller många iallafall, jag har tur som har gått ner en storlek nu iallafall, har jag tur finns det ju endel snygga kläder som passar mig.
Innan var det ju bara "tant" kläder som fanns i min storlek, lite den känslan kan jag fortfarande känna ibland ,
men då flyttar jag in i mina tjocka mjukis/luvtröjor - som faktiskt finns i min stolek nu i affärerna :)
Har bytt ut mycket i min garderob, gjort mig av med "tråktröjorna" och jeansen med gällivarehäng, haha!
Rensade bort enhel del för ett tagsen.
Nu skulle man kunna säga att min garderob heter "Gina Tricot" - Favvo affären! :)
Jag får ta smällen av att känna mig som ett thight korvskinn de dagarna jag mår hyffsat bra och använder mina nya, (snygga) kläder ( medans jag somsagt flyttar in i luvtröjorna när det känns lite vissnare).
De där hyffsade dagarna, som också kan vara riktigt bra försöker jag trösta mig med att det faktiskt finns de som tycker att mulligt och former är helt okej - då kan jag ge fan i att gräva ner mig för att jag har en vidrig mage som gör att jag ser gravid ut.
Jag är jag, jag fick pco-s " so what" ibland måste jag också kunna vara, utan att må totalt piss!
Påtal om kläder så provade jag och Liten lite nya kläder ikväll, det var jätte roligt!:)
Vi blev fotomodeller där framför spegeln .
Jag frågade om jag var fin och hon svarade att nej jag var ful! ;)
Hon fick prova mina kläder ( vi skulle se om hon blev snyggare i dem)- det blev hon;)
Vi skrattade så åt hur förstora de var för henne,hon skrattade rejält när jag skojade och lådsades att jag skulle prova hennes tröja, hon skrek att jag kunde ha den som halsduk.
Liten är väldens bästa kompis, utan henne vore hela livet meningslöst!
- Imorgon kanske jag mår bättre, imorgon kanske blir en hyffsad eller bra dag.
söndag 10 februari 2013
Mormor, jag saknar dig så!
Jag saknar mormor så otroligt mycket.
Längtar efter våra fika stunder med kanelbullar och mazariner,
smörgåsrånen som alltid fanns där när man var liten.
Framförallt så saknar jag din röst mormor,så otroligt mycket, ditt varma skratt,
alla berättelser om när vi var små, det vi gjorde, det du gjorde.
Jag kände mig alltid älskad av dig, och jag saknar den känslan, att vara riktigt älskad för den man är!
Du var ärligheten och värmen själv! Aldrig, aldrig mer får jag träffa någon som du.
Jag är lycklig för att jag hade dig i mitt liv,men lyckan är svår att finna nu,
jag saknar somsagt och det smärtar i mitt bröst.
Mormor det blir vår, sommar, vinter och höst, aldrig skall denna saknad och längtan lämna mitt bröst,
jag hoppas att saknaden kan lätta med tiden,
det kan vara lite jobbigt ibland, jag tänker så otroligt mycket på dig, när du försvann från oss - ibland är jag rädd för att bli knäpp!
( Du sade det till mig engång när min svärmor dog, jag var runt 20 år och tänkte på henne, döden och vart hon var hela tiden). Då sade du till mig att man inte ska tänka för mycket på döden, att man blir knäpp då.
Jag hoppas att vi ses igen någonstans. Jag hoppas verkligen det.
Mormor tillochmed när du dog lärde du mig någonting!
Den otroliga smärtan, sorgen och saknaden som uppstod när du lämnade oss.
Alla tårar mina syskon fällde, alla långa telefon samtal med Nattis sent om kvällarna när hon var ledsen...
Jag insåg hur viktiga vi är för varann - och det var just i den stunden jag lovade mig själv att aldrig medvetet lämna dem.
Aldrig, aldrig någonsin kommer jag att ta livet av mig, jag vill inte utsätta dem för det helvete som skulle uppstå,
på något underligt sätt insåg jag innerstinne att jag är betydelsefull och viktig för dem.
Att också jag har bra egenskaper och att min personlighet är unik och värdefull för dem.
Du älskade mig till 100% och ( även om jag själv inte alltid kan inse eller känna det) så älskas också jag - av dem!
Jag är så tacksam att du fick mig att komma till denna punkt,
att jag fick ett stopp på självmordsförsöken (som ett tag kom intensivt gång på gång).
Jag lever fortfarande ofta i ett rörigt, kaosfyllt helvete, och känner för att dö
- men förr kunde jag skrika att jag ville få en allvarlig sjukdom så jag fick dö,
- utan att behöva ta livet av mig.
Jag säger inte så längre,och skulle jag göra det får jag is i magen och ångrar mig direkt.För jag vill aldrig uppleva det.
Jag brukar alltid tänka på dig sent på kvällarna innan jag ska sova.
Oftast tänker jag på tiden då du blev sjuk, dina ord sista gången vi fikade tillsammans den 1:e Augusti 2011.
- " Ja lilla Ewelina...hurnt livet är och hur fort det kan ta slut".
Micke och Tuva var ute och plockade smultron så vi satt där ensamma du och jag.Stämningen var jobbig ( så tyst),
du blickade ut genom fönstret brevid mig, du kunde inte titta på mig, jag hade en svidande klump i halsen ( jag får alltid det när jag vill gråta, men måste hålla gråten inne).
Jag minns att jag tänkte " hur länge ska jag få ha mormor här och höra hennes röst"!
Jag önskade att jag kunde stannat tiden där minns jag, lägga den i en burk och öppna den när jag skulle sakna dig som mest.Så vi kunde mötas där i ditt kök, vid köksbordet, med sol och fågelkvitter utanför.
Tyvärr en total omöjlighet.
Men jag återkommer så ofta till dendär dagen i tankarna, därför som jag minns det exakta datumet den 1:e Augusti 2011 somsagt.
Jag och Tuva spelade trafikmemoryt på ditt köksgolv,framför kylskåpet, när jag blickade upp hade du vänt på stolen och satt och tittade på oss, jag mötte din blick och du slutade inte titta på mig. Jag minns att jag kände mig fånig så jag tittade bort nästan direkt.
Men din blick sade allt: att du älskade mig,att du alltid gjort det, att du ville mig allt väl i världen!
Du kramade om mig när jag skulle gå och sade "lilla Ewelina". Du sade också att du hoppades att det skulle gå bra för oss i livet.
- Det ska det göra mormor,det ska gå bra för oss alla.
Du bor i våra hjärtan i evigheternas evighet, och aldrig dör du någonsin - förrän alla vi andra också checkat in,
då dör vi från jorden tillsammans.
Längtar efter våra fika stunder med kanelbullar och mazariner,
smörgåsrånen som alltid fanns där när man var liten.
Framförallt så saknar jag din röst mormor,så otroligt mycket, ditt varma skratt,
alla berättelser om när vi var små, det vi gjorde, det du gjorde.
Jag kände mig alltid älskad av dig, och jag saknar den känslan, att vara riktigt älskad för den man är!
Du var ärligheten och värmen själv! Aldrig, aldrig mer får jag träffa någon som du.
Jag är lycklig för att jag hade dig i mitt liv,men lyckan är svår att finna nu,
jag saknar somsagt och det smärtar i mitt bröst.
Mormor det blir vår, sommar, vinter och höst, aldrig skall denna saknad och längtan lämna mitt bröst,
jag hoppas att saknaden kan lätta med tiden,
det kan vara lite jobbigt ibland, jag tänker så otroligt mycket på dig, när du försvann från oss - ibland är jag rädd för att bli knäpp!
( Du sade det till mig engång när min svärmor dog, jag var runt 20 år och tänkte på henne, döden och vart hon var hela tiden). Då sade du till mig att man inte ska tänka för mycket på döden, att man blir knäpp då.
Jag hoppas att vi ses igen någonstans. Jag hoppas verkligen det.
Mormor tillochmed när du dog lärde du mig någonting!
Den otroliga smärtan, sorgen och saknaden som uppstod när du lämnade oss.
Alla tårar mina syskon fällde, alla långa telefon samtal med Nattis sent om kvällarna när hon var ledsen...
Jag insåg hur viktiga vi är för varann - och det var just i den stunden jag lovade mig själv att aldrig medvetet lämna dem.
Aldrig, aldrig någonsin kommer jag att ta livet av mig, jag vill inte utsätta dem för det helvete som skulle uppstå,
på något underligt sätt insåg jag innerstinne att jag är betydelsefull och viktig för dem.
Att också jag har bra egenskaper och att min personlighet är unik och värdefull för dem.
Du älskade mig till 100% och ( även om jag själv inte alltid kan inse eller känna det) så älskas också jag - av dem!
Jag är så tacksam att du fick mig att komma till denna punkt,
att jag fick ett stopp på självmordsförsöken (som ett tag kom intensivt gång på gång).
Jag lever fortfarande ofta i ett rörigt, kaosfyllt helvete, och känner för att dö
- men förr kunde jag skrika att jag ville få en allvarlig sjukdom så jag fick dö,
- utan att behöva ta livet av mig.
Jag säger inte så längre,och skulle jag göra det får jag is i magen och ångrar mig direkt.För jag vill aldrig uppleva det.
Jag brukar alltid tänka på dig sent på kvällarna innan jag ska sova.
Oftast tänker jag på tiden då du blev sjuk, dina ord sista gången vi fikade tillsammans den 1:e Augusti 2011.
- " Ja lilla Ewelina...hurnt livet är och hur fort det kan ta slut".
Micke och Tuva var ute och plockade smultron så vi satt där ensamma du och jag.Stämningen var jobbig ( så tyst),
du blickade ut genom fönstret brevid mig, du kunde inte titta på mig, jag hade en svidande klump i halsen ( jag får alltid det när jag vill gråta, men måste hålla gråten inne).
Jag minns att jag tänkte " hur länge ska jag få ha mormor här och höra hennes röst"!
Jag önskade att jag kunde stannat tiden där minns jag, lägga den i en burk och öppna den när jag skulle sakna dig som mest.Så vi kunde mötas där i ditt kök, vid köksbordet, med sol och fågelkvitter utanför.
Tyvärr en total omöjlighet.
Men jag återkommer så ofta till dendär dagen i tankarna, därför som jag minns det exakta datumet den 1:e Augusti 2011 somsagt.
Jag och Tuva spelade trafikmemoryt på ditt köksgolv,framför kylskåpet, när jag blickade upp hade du vänt på stolen och satt och tittade på oss, jag mötte din blick och du slutade inte titta på mig. Jag minns att jag kände mig fånig så jag tittade bort nästan direkt.
Men din blick sade allt: att du älskade mig,att du alltid gjort det, att du ville mig allt väl i världen!
Du kramade om mig när jag skulle gå och sade "lilla Ewelina". Du sade också att du hoppades att det skulle gå bra för oss i livet.
- Det ska det göra mormor,det ska gå bra för oss alla.
Du bor i våra hjärtan i evigheternas evighet, och aldrig dör du någonsin - förrän alla vi andra också checkat in,
då dör vi från jorden tillsammans.
fredag 8 februari 2013
Förlåt mig älskling!
Nu var de glada dagarna över för mig, för en stund igen!
- De får gärna komma tillbaks igen, för dethär är pissigt jobbigt!
Det är jobbigt att det pendlar såhär, att sjukvården inte längre fattar att jag mår dåligt så ofta som jag gör,
men det är väl just därför att jag kämpar på och bestämmer mig för att MÅ BRA ...det är nog därför dom inte längre tror det!?
Jag är ute varje dag nu,även om det är åt helvete jobbigt ibland så, är känslorna då det faktiskt går bra, obeskrivliga!
Då kan jag känna en stark framtidstro, massa saker som jag ser fram emot, mål som jag själv tänker uppnå!:)
Jag kan sakna dagarna då jag jobbade mycket ibland, framför allt lönen man fick, endag ska jag dit igen!
( Enligt de erfarna är det inte långt kvar dit!)..
Men idag är det då jobbigt - och det har det varit det hela dagen...
Det började redan imorse när jag skulle iväg på ett möte,
efter det har jag betett mig som ett stort svin mot människan som faktiskt älskar och bryr sig om mig mest i världen.
Där kom väl släktet i mitt blod fram - som så många gånger innan, ibland hatar jag detdär jävla blodet, alla gener!
Jag tänker inte sitta här och rabbla upp alla elakheter jag gjort idag ( tyvärr för dig kanske!?)..
Men jag har iallafall riktigt dåligt samvete, men vad hjälper det!?
Jag borde verkligen försöka tänka innan jag handlar.
Varför ser man smalare ut i svart!?
- De får gärna komma tillbaks igen, för dethär är pissigt jobbigt!
Det är jobbigt att det pendlar såhär, att sjukvården inte längre fattar att jag mår dåligt så ofta som jag gör,
men det är väl just därför att jag kämpar på och bestämmer mig för att MÅ BRA ...det är nog därför dom inte längre tror det!?
Jag är ute varje dag nu,även om det är åt helvete jobbigt ibland så, är känslorna då det faktiskt går bra, obeskrivliga!
Då kan jag känna en stark framtidstro, massa saker som jag ser fram emot, mål som jag själv tänker uppnå!:)
Jag kan sakna dagarna då jag jobbade mycket ibland, framför allt lönen man fick, endag ska jag dit igen!
( Enligt de erfarna är det inte långt kvar dit!)..
Men idag är det då jobbigt - och det har det varit det hela dagen...
Det började redan imorse när jag skulle iväg på ett möte,
efter det har jag betett mig som ett stort svin mot människan som faktiskt älskar och bryr sig om mig mest i världen.
Där kom väl släktet i mitt blod fram - som så många gånger innan, ibland hatar jag detdär jävla blodet, alla gener!
Jag tänker inte sitta här och rabbla upp alla elakheter jag gjort idag ( tyvärr för dig kanske!?)..
Men jag har iallafall riktigt dåligt samvete, men vad hjälper det!?
Jag borde verkligen försöka tänka innan jag handlar.
Varför ser man smalare ut i svart!?
onsdag 6 februari 2013
Onsdag kväll 21:54
Det händer så mycket - här, hos mig, i mig, runt mig.
Ibland kan det vara riktigt ansträngande att göra något så simpelt som att ta sig till Ica, medans det ibland kan kännas som livet riktigt flyter på,
det ständigt pendlande måeendet, den inneboende osäkerheten gör det ganska svårt att finna någon balans.
Jag lever och det är någonting som jag vill ( det är bara det att livet kan göra så ont, vara så ansträngande och svårt och jag är (fortfarande)så liten och svag,
eller!? Så är jag kanske tvärtom, mina småsyskon brukar ofta säga att jag är stark, så mycket starkare än vad jag tror.
Kanske är det så, jag kämpar ju så otroligt för att hålla mig kvar på denna planet, och det ska jag göra, till den dag då min tid här är slut här - jag skall inte ta mig härifrån medvetet iallafall, man sviker inte andra - eller sig själv så!
I Måndags hade jag en extra tung dag, fick ett sorgligt besked på förmiddagen.
Människan som funnits engång i veckan och verkligen lyssnat, tagit sig tid till att hjälpa mig,som faktiskt hjälpt mig, till den plats jag är med mina tankar idag.
Hon skall försvinna ur mitt liv ( precis som de människor som betyder mycket för mig verkar göra!).
Hon skall byta arbetsplats och flytta till Göteborg, det känns ju pissigt surt för mig!
Jag har bestämt mig för att inte ha någon samtalskontakt i fortsättningen, kommer iallafall inte finnas någon som kan ersätta denna människa - som hjälpa mig så.
Ibland har jag varit riktigt irriterad för denna människa har också ställt krav på mig, blivit irriterad,rentav arg om jag gjort dumheter eller använt negativa ordval och nedvärderat mig själv osv, men det har ju hjälpt!
Idag använder jag skallen på ett helt annat sätt än de val jag gjort tidigare.(även om jag fortfarande kan ha ett rent helvete vissa dagar).
Nu är "promenaderna" på järnvägsrälsen sent om nätterna borta, likaså de impulsiva bilfärderna med kinderna våta av tårar,alla urtryckta tabletter och tomma medicinkartor.
Jag kan få något återfall som rakbladen häromdagen, men jag slutade, jag hade vett att lägga av, hade det varit förr skulle jag sett ut som en rödrandig zeebra nu, jag hade kanske inte ens funnits kvar på denna planet.
2010 tvivlade jag så otroligt mycket, tänkte att dedär jävla Måndagarna aldrig skulle göra någon skillnad,kanske hade jag fel?
Jag har fortfarande en så otroligt lång resa kvar, så det känns överallt, i hjärtat framförallt att dedär Måndagarna kommer försvinna från mig nu, de som funnits hos mig i över 2 år!
Det blir tomt.
- Men jag fixar det. Det gör jag!
Jag saknar mormor så otroligt mycket - det gör ont.Tomrummet är jobbigt!
Jag kunde inte sova i natt, låg vaken runt halvfem på morgonen och tankarna bara malde,om och om igen.
Jag är så ledsen att hon tvingades försvinna från oss.
Jag önskar så att hon kunde fått se mig nu ( aningen egoistiskt kanske!?) jag menar bara som så att jag önskar att hon fått se att jag klarar mig i livet, trots mitt måeende. För hon var så hemskt orolig för mig då 2010 och tiden innan hon försvann från mig.
Gud vad lycklig jag är att jag haft henne, jordens vackraste hos mig så länge som hon stannade.
Tackvare mormor är jag den jag är ( de goda egenskaperna, omtänksamheten,ärligheten) det har jag ärvt från henne, för de bitarna var det hon - inte någonannan som placerade i mitt hjärta.
En enda människa som aldrig skällde, klagade eller var arg på mig, som aldrig anklagade mig för saker jag var oskyldig till.
Som alltid uppriktigt och ärligt blev glad och lycklig när hon träffade mig.
Det var min mormor det och jag saknar henne så otroligt mycket, jag plockar upp alla vackra minnen av henne när det är tungt, som nu ikväll.
Nu älskade mormor är du någonstans där det är lagom varmt, du sitter där och nynnar på någon lycklig sång,kanske cyklar du med vinden i ditt hår, plockar blommor eller blåbär,du är så saknad men det gör mig lugn att du inte längre lider, att du inte längre tvingas vara sjuk och åka in och ut på sjukhus.
Du är så saknad och jag hoppas verkligen att vi ses igen någonstans,jag kommer springa fram och krama om dig, jag kommer aldrig, någonsin vilja släppa taget om dig.
Älskar dig så mycket mormor, vart du än är, finns du alltid här hos mig!
Ibland kan det vara riktigt ansträngande att göra något så simpelt som att ta sig till Ica, medans det ibland kan kännas som livet riktigt flyter på,
det ständigt pendlande måeendet, den inneboende osäkerheten gör det ganska svårt att finna någon balans.
Jag lever och det är någonting som jag vill ( det är bara det att livet kan göra så ont, vara så ansträngande och svårt och jag är (fortfarande)så liten och svag,
eller!? Så är jag kanske tvärtom, mina småsyskon brukar ofta säga att jag är stark, så mycket starkare än vad jag tror.
Kanske är det så, jag kämpar ju så otroligt för att hålla mig kvar på denna planet, och det ska jag göra, till den dag då min tid här är slut här - jag skall inte ta mig härifrån medvetet iallafall, man sviker inte andra - eller sig själv så!
I Måndags hade jag en extra tung dag, fick ett sorgligt besked på förmiddagen.
Människan som funnits engång i veckan och verkligen lyssnat, tagit sig tid till att hjälpa mig,som faktiskt hjälpt mig, till den plats jag är med mina tankar idag.
Hon skall försvinna ur mitt liv ( precis som de människor som betyder mycket för mig verkar göra!).
Hon skall byta arbetsplats och flytta till Göteborg, det känns ju pissigt surt för mig!
Jag har bestämt mig för att inte ha någon samtalskontakt i fortsättningen, kommer iallafall inte finnas någon som kan ersätta denna människa - som hjälpa mig så.
Ibland har jag varit riktigt irriterad för denna människa har också ställt krav på mig, blivit irriterad,rentav arg om jag gjort dumheter eller använt negativa ordval och nedvärderat mig själv osv, men det har ju hjälpt!
Idag använder jag skallen på ett helt annat sätt än de val jag gjort tidigare.(även om jag fortfarande kan ha ett rent helvete vissa dagar).
Nu är "promenaderna" på järnvägsrälsen sent om nätterna borta, likaså de impulsiva bilfärderna med kinderna våta av tårar,alla urtryckta tabletter och tomma medicinkartor.
Jag kan få något återfall som rakbladen häromdagen, men jag slutade, jag hade vett att lägga av, hade det varit förr skulle jag sett ut som en rödrandig zeebra nu, jag hade kanske inte ens funnits kvar på denna planet.
2010 tvivlade jag så otroligt mycket, tänkte att dedär jävla Måndagarna aldrig skulle göra någon skillnad,kanske hade jag fel?
Jag har fortfarande en så otroligt lång resa kvar, så det känns överallt, i hjärtat framförallt att dedär Måndagarna kommer försvinna från mig nu, de som funnits hos mig i över 2 år!
Det blir tomt.
- Men jag fixar det. Det gör jag!
Jag saknar mormor så otroligt mycket - det gör ont.Tomrummet är jobbigt!
Jag kunde inte sova i natt, låg vaken runt halvfem på morgonen och tankarna bara malde,om och om igen.
Jag är så ledsen att hon tvingades försvinna från oss.
Jag önskar så att hon kunde fått se mig nu ( aningen egoistiskt kanske!?) jag menar bara som så att jag önskar att hon fått se att jag klarar mig i livet, trots mitt måeende. För hon var så hemskt orolig för mig då 2010 och tiden innan hon försvann från mig.
Gud vad lycklig jag är att jag haft henne, jordens vackraste hos mig så länge som hon stannade.
Tackvare mormor är jag den jag är ( de goda egenskaperna, omtänksamheten,ärligheten) det har jag ärvt från henne, för de bitarna var det hon - inte någonannan som placerade i mitt hjärta.
En enda människa som aldrig skällde, klagade eller var arg på mig, som aldrig anklagade mig för saker jag var oskyldig till.
Som alltid uppriktigt och ärligt blev glad och lycklig när hon träffade mig.
Det var min mormor det och jag saknar henne så otroligt mycket, jag plockar upp alla vackra minnen av henne när det är tungt, som nu ikväll.
Nu älskade mormor är du någonstans där det är lagom varmt, du sitter där och nynnar på någon lycklig sång,kanske cyklar du med vinden i ditt hår, plockar blommor eller blåbär,du är så saknad men det gör mig lugn att du inte längre lider, att du inte längre tvingas vara sjuk och åka in och ut på sjukhus.
Du är så saknad och jag hoppas verkligen att vi ses igen någonstans,jag kommer springa fram och krama om dig, jag kommer aldrig, någonsin vilja släppa taget om dig.
Älskar dig så mycket mormor, vart du än är, finns du alltid här hos mig!
lördag 2 februari 2013
fredag 1 februari 2013
Lysande stjärna på framtida himmel
Mitt bland all frustration, lyser kanske en stjärna, långtbort,någonstans - jag har ofta svårt att se den.
Men idag kan jag känna en gnutta hopp!
Hopp om livet!:)
Jag fick beröm idag,beröm därför att jag nu är ute varje dag,att jag utsätter mig för det otroligt jobbiga.
(Fast jag har ju inte något val!).
Det sägs att jag kommer må jätte dåligt nu ett tag men att allt detta "plågeri" kommer att ta mig frammåt,
- ska jag lita på det!?
* Jag litar inte på någon, jag har bara mig själv när det verkligen gäller!Och det kan vara en aning komplicerat att leva med mig*.
Jag klädde mig nog lite för naket igår, i bloggen,
men vet ni vad!? Det bjuder jag på!
För mitt liv är ett ständigt krig - med mig själv!
Jag har mål, önskningar,stundtals är de få, och otroligt svåra att uppnå,
de skulle nog vara små som flugskitar för er!,men för mig handlar de om överlevnad och framtidstro
alla steg tar mig smått och sakta frammåt,om jag blickar bakåt ser jag det faktiskt, att jag kommit frammåt.
Jag fyller snart 25, det ger mig panik!
Idag är det systers födelsedag, älskar den människan så otroligt, obeskrivligt mycket.
Men idag kan jag känna en gnutta hopp!
Hopp om livet!:)
Jag fick beröm idag,beröm därför att jag nu är ute varje dag,att jag utsätter mig för det otroligt jobbiga.
(Fast jag har ju inte något val!).
Det sägs att jag kommer må jätte dåligt nu ett tag men att allt detta "plågeri" kommer att ta mig frammåt,
- ska jag lita på det!?
* Jag litar inte på någon, jag har bara mig själv när det verkligen gäller!Och det kan vara en aning komplicerat att leva med mig*.
Jag klädde mig nog lite för naket igår, i bloggen,
men vet ni vad!? Det bjuder jag på!
För mitt liv är ett ständigt krig - med mig själv!
Jag har mål, önskningar,stundtals är de få, och otroligt svåra att uppnå,
de skulle nog vara små som flugskitar för er!,men för mig handlar de om överlevnad och framtidstro
alla steg tar mig smått och sakta frammåt,om jag blickar bakåt ser jag det faktiskt, att jag kommit frammåt.
Jag fyller snart 25, det ger mig panik!
Idag är det systers födelsedag, älskar den människan så otroligt, obeskrivligt mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)