Mormor, jag saknar dig så!

Jag saknar mormor så otroligt mycket.
Längtar efter våra fika stunder med kanelbullar och mazariner,
smörgåsrånen som alltid fanns där när man var liten.
Framförallt så saknar jag din röst mormor,så otroligt mycket, ditt varma skratt,
alla berättelser om när vi var små, det vi gjorde, det du gjorde.
Jag kände mig alltid älskad av dig, och jag saknar den känslan, att vara riktigt älskad för den man är!
Du var ärligheten och värmen själv! Aldrig, aldrig mer får jag träffa någon som du.
Jag är lycklig för att jag hade dig i mitt liv,men lyckan är svår att finna nu,
jag saknar somsagt och det smärtar i mitt bröst.
Mormor det blir vår, sommar, vinter och höst, aldrig skall denna saknad och längtan lämna mitt bröst,
jag hoppas att saknaden kan lätta med tiden,
det kan vara lite jobbigt ibland, jag tänker så otroligt mycket på dig, när du försvann från oss - ibland är jag rädd för att bli knäpp!
( Du sade det till mig engång när min svärmor dog, jag var runt 20 år och tänkte på henne, döden och vart hon var hela tiden). Då sade du till mig att man inte ska tänka för mycket på döden, att man blir knäpp då.

Jag hoppas att vi ses igen någonstans. Jag hoppas verkligen det.

Mormor tillochmed när du dog lärde du mig någonting!
Den otroliga smärtan, sorgen och saknaden som uppstod när du lämnade oss.
Alla tårar mina syskon fällde, alla långa telefon samtal med Nattis sent om kvällarna när hon var ledsen...
Jag insåg hur viktiga vi är för varann - och det var just i den stunden jag lovade mig själv att aldrig medvetet lämna dem.

Aldrig, aldrig någonsin kommer jag att ta livet av mig, jag vill inte utsätta dem för det helvete som skulle uppstå,
på något underligt sätt insåg jag innerstinne att jag är betydelsefull och viktig för dem.
Att också jag har bra egenskaper och att min personlighet är unik och värdefull för dem.
Du älskade mig till 100% och ( även om jag själv inte alltid kan inse eller känna det) så älskas också jag - av dem!

Jag är så tacksam att du fick mig att komma till denna punkt,
att jag fick ett stopp på självmordsförsöken (som ett tag kom intensivt gång på gång).
Jag lever fortfarande ofta i ett rörigt, kaosfyllt helvete, och känner för att dö
- men förr kunde jag skrika att jag ville få en allvarlig sjukdom så jag fick dö,
- utan att behöva ta livet av mig.
Jag säger inte så längre,och skulle jag göra det får jag is i magen och ångrar mig direkt.För jag vill aldrig uppleva det.

Jag brukar alltid tänka på dig sent på kvällarna innan jag ska sova.
Oftast tänker jag på tiden då du blev sjuk, dina ord sista gången vi fikade tillsammans den 1:e Augusti 2011.
- " Ja lilla Ewelina...hurnt livet är och hur fort det kan ta slut".
Micke och Tuva var ute och plockade smultron så vi satt där ensamma du och jag.Stämningen var jobbig ( så tyst),
du blickade ut genom fönstret brevid mig, du kunde inte titta på mig, jag hade en svidande klump i halsen ( jag får alltid det när jag vill gråta, men måste hålla gråten inne).
Jag minns att jag tänkte " hur länge ska jag få ha mormor här och höra hennes röst"!
Jag önskade att jag kunde stannat tiden där minns jag, lägga den i en burk och öppna den när jag skulle sakna dig som mest.Så vi kunde mötas där i ditt kök, vid köksbordet, med sol och fågelkvitter utanför.
Tyvärr en total omöjlighet.
Men jag återkommer så ofta till dendär dagen i tankarna, därför som jag minns det exakta datumet den 1:e Augusti 2011 somsagt.
Jag och Tuva spelade trafikmemoryt på ditt köksgolv,framför kylskåpet, när jag blickade upp hade du vänt på stolen och satt och tittade på oss, jag mötte din blick och du slutade inte titta på mig. Jag minns att jag kände mig fånig så jag tittade bort nästan direkt.
Men din blick sade allt: att du älskade mig,att du alltid gjort det, att du ville mig allt väl i världen!

Du kramade om mig när jag skulle gå och sade "lilla Ewelina". Du sade också att du hoppades att det skulle gå bra för oss i livet.


- Det ska det göra mormor,det ska gå bra för oss alla.
Du bor i våra hjärtan i evigheternas evighet, och aldrig dör du någonsin - förrän alla vi andra också checkat in,
då dör vi från jorden tillsammans.